Vi har fått den finaste stjärnan.

Det går inte att beskriva känslan..



Kan ju backa tillbaka tiden och berätta om våran vecka i G-vare.

Förra lördagen var jag ute och gick med Alfons så känner jag hur det rinner i brallan,generad så trodde jag att jag kissade ner mig så jag snabbade mig hem men det slutade som aldrig att rinna.

Patrik var och handlade så när han kom hem så står jag på toan troslös och nervös:)

Han var ganska lugn och sa-Då åker vi!Men jag ville ju laga köttfärsbiffar först,sen städade jag och packade.Efter det ringde jag ner till G-vare och dom tyckte vi skulle åka ner dit.När vi kommer dit så mäter dom värkarna som då kommer var 3e min och dom kunde inte känna om jag öppnat mig nått eftersom dom inte visste om det var på gång och pga infektionsrisken när hinnan är sönder.

Så vi får checka in på patienthotellet i två dagar,med jämna mellanrum springa ner till förlossningen och kolla kurvan och ta en tablett som ska underlätta natten för mig men dom hjälpte ju inte.Till slut när det gått tre dagar så var dom tvungen att sätta igång mig med dropp.

Så det gjorde dom den 6e ca kl 12,jag låg där och väntade på smärtan men det var lugnt och fick vid 14 veta att jag var öppen fem cm och jag trodde jag skulle ligga där i mist 12 timmar.

Skickade iväg Patrik så att han fick äta men han ville inte riktigt lämna mig men jag sa åt han att jag kommer ligga här tills natten.Så han drog iväg och när han kom tillbak började det kännas ganska rejält så jag fick flåsa i mig lite lustgas.Vid 14.30 kändes det som att jag höll på att dö,fy fan vilket tryck där nere så jag sa till sköterskan att jag höll på att dö,fick då till svar

-Haha,inte kan du dö redan.Du har ganska mycket kvar.

Då svarade jag-Jag dör och då drabbades patrik av panik och sa att dom måste ge mig nått starkare.Men då skrek jag åt don att kolla mellan benen och då dyker förlossningsläkaren upp och säger-Men ser du Patrik,vilket hårigt huvud!
14.42 kom han ut.
Tårarna sprutade:)

Sen blev han sjuk,fick en infektion och var tvungen att få penicillin.Vi hann bara ha han en dag så dyker läkarna upp och tar han till dygnsövervaket i 24 timmar,sondslang i näsan,kanyl i handen och huvudet.Sen där som registrerar hans andning och gubben skrek och skrek...
Kan nog lätt säga att dom 24 timarna var dom värsta i mitt liv,hade bara haft Ludde i ett dygn men jag saknade han så hjärtat höll på att gå sönder.Grät nog 8 timmar i sträck,kunde inte vara på vårat rum för det var så konstigt utan han.Vi blev sedan inskrivna på barnkliniken och fick ha han med oss.Efter tre dagars penicillin var han fit for fight att åka hem.
Det var den bästa dagen i mitt liv:)
G-vare sjukhus i en vecka är ingen hit.

Nu njuter vi utav livet,båda lediga så vi myser på med våran lilla skatt!
Han är så otroligt snäll,han äter hur mycket som helst på dagarna så på nätterna ammas han 00.00,nästa gång 06.00 och sen vaknar jag av mig själv vid tio-tiden:)
Ska nog inte säga för mycket för då kommer det väl kolik..

Nu är Lilleman en vecka så jag ska baka en veckas tårta som jag och patrik ska njuta av ikväll:)
Ha det bra!